Så här gör och tänker jag: Vitt papper upptejpat på skärmar:
Jag lägger på någon enkel teckning i tunn blyerts, Några färgtoner i akvarell
Fet blyerts och mer akvarell
Acryl och Gesso(ett slags fint konstnärsspackel, som även går att blanda i akvarell och akryl).
Collage med målade partier oftast från återvunna gamla målningar.
Eventuellt höjningar av färgtoner med Pastellkrita eller Oilbars – en slags blandning av Oljefärg och Vax, som kan ge väldigt lysande toner. Ungefär som olja, fast med olika medier, tunt till tjockt. Jag vrider på färger, former.
Ser vad som händer. Brukar likna det vid jazz & improvisationer…
Så småningom samsas de olika idéerna och börjar spela tillsammans
-Men om jag gör så här? Eller varför inte tvärtom? Och framför allt, ta bort och undvika klichéer.
Jag målar på papper, mycket går till återvinningen. Dessutom har en uppspänd duk en ”högtidlighet” och tradition och är förhållandevis dyrbar vilket jag har svårt för.
”Nu skall du måla Stor Konst här”, då blir jag ibland fullständigt blockerad. Därför föredrar jag att improvisera på papper, Fabriano Ritpapper, som jag köper i rullar. Det är ganska hårt limmat och stryktåligt, tål det mesta.
Målningen är klar när jag ser sådant jag inte tidigare hade en aning om fanns där.
Eller när jag läser in en berättelse i bilden. Jag styr slumpen åt något håll, med små förbättringar eller reduktioner
Bilden börjar leva, jag har blåst någon sorts ”liv” i en platt yta.
Som en slags fixeringsbild i bilden, (dina senaste Rorschach’s, kallar en kompis det)
Efter ett tag ser man olika rum, förlopp eller berättelser i bilderna.
Det går bra att vrida på dem, nya sammanhang uppstår.
I bland fotar jag målningarna om jag kört fast och tar in dem i datorn och kollar hur de ser ut där. Det är någonting med formatet och skärmen som gör att man ibland omedelbart ser vad som är fel eller inte passar i målningen. Eller vilken färg man skall använda.
Expressiv Abstrakt Västgötasurrealism, skulle man kunna kalla det,
även om jag inte vill sätta någon etikett.
Tror det var Duke Ellington, som frågade: ”But does it swing?” och det är väl där man skall vara, att man gillar det man gör och tror på det. ”Ingen ton är fel om man tror på den!” – Lars Werner ( jazzpianisten , inte partiledaren)
Jag jobbar rätt mycket och har det som ett vanligt jobb, är i ateljén mellan 9 – 14/16 på vardagar, om det inte är något viktigt att bestyra.För övrigt finns jag på: Instagram: #tomasabrahamsson
