Magdalena Eriksson
Magdalena Eriksson är målare och poet, bosatt utanför Örebro.
Mina bilder, texter och installationer handlar om hur vi är mot varandra och oss själva. Människan är natur, det vi gör mot oss själva gör vi även mot ekosystemet.
Det som verkar enkelt i mina bilder innehåller många lager av sökande efter en förståelse av hur vi hamnat här och hur vi ska kunna förändra vår roll som art på jorden. Tanken om människan som en slags härskare i universum har nästan förstört allting.
Många har sagt att mina bilder är som sagor för vuxna. Jag målar i olja och tempera. I mötet mellan mer berättande detaljer och abstrakta större färgytor uppstår en förskjutning av logiska betydelser som t.ex. att en himmel är överst i en bild.
Jag har ingen särskild stil, varje bild är sin egen uppfinning med egna lagar. Så måste det få vara.
Färg är ett bärande värde som får bilden att röra sig genom brutala förändringar.
Eftersom jag vill se saker på nytt måste jag förstöra mycket; det redan ”vetna” ger ingen färgenergi. Det ska gå att äta bilden med ögat när den är klar. Helst. Jag är besatt av färgens magi och förmåga att lysa upp ett rum!
Jag tecknar också mycket, att öva handens direkta kontakt med det sedda är viktigt. Jag finner mina modeller på konserthuset, teatern, i danslokaler. När jag tecknat samma motiv många gånger vågar jag släppa lös fantasin och placera skeendet inuti mig själv. Frihet kan endast tillkomma genom hårt arbete för min del. Kol är mitt favoritmaterial. Som en svart kol-panter smyger jag mig på mitt byte. Nerven i en linje och svärtan kan egentligen räcka väldigt långt.