Jag heter Kjell Sundberg, boende och verksam i Kristinehamn, dit jag flyttade tillbaka efter min konstnärliga utbildning. Jag delar ateljé i kvarteret Vågen tillsammans med min fru, Lorraine Rantala som är skulptör. Jag har varit yrkesverksam i 40 år, mitt huvudsakliga medium är måleri, teckning och grafik.
BILDENS SPRÅK
När barnen var små, så fick dom i julklapp byggklossar, som jag hade tillverkat själv, sådana där med ett antal givna former, som; kuben, staven kort och lång, cylinder kort och lång, trekanten och brospantet. En gammal leksak som barn lekt med i alla tider. Dagarna före jul när julklappen var färdiggjord, provbyggde jag den, och fascinerades av vilka oändliga variationer man kunde göra med dessa få enkla grundformer.
Man kan dra parareller med byggklossarna och t.ex. skriftspråket, som ju består av 28 st. ”byggklossar”, som du också kan variera i det oändliga och få fram olika uttryck och stämningar. Det talade ordet är ett språk, kroppsspråket i dansen är ett, musiken har sitt språk, med tonarter, klangfärg, ackord som byggklossar.
Olika språk som man svårligen kan översätta fullt ut till ett annat, det är inte lätt att dansa en roman eller sjunga en målning t.ex.
På samma sätt har bilden sitt unika språk men vilka är dess ”byggklossar” ? Är det färg, form, kontrasteringar ljust och mörkt, kallt och varmt, hårt och mjukt m.m. och hur kan man variera dom ?
Detta är något som intresserar mig som konstnär. Jag tror att precis som skriftspråket där uttrycket, magin ligger mellan raderna, så uppstår för bildspråket magin i mötet, kollisionen mellan dess grundelement. Ambitionen måste vara att avväga, driva upp denna kollision, spänning i bilden, så att en energi uppstår som fortsätter att vibrera i betraktarens ögon långt efter att bilden är avslutad.
Man kan säga att en bra bild har ett eget liv, en energi som alstras oavsett tider, ismer eller vad som för tillfälligt är på modet.
Recension Borås Tidning 10 oktober 2018
Utställningen arrangeras med stöd av Sveriges Konstföreningar