Hans Gothlin, född 1949 i Borås, numera verksam i Göteborg.
Utbildning: Berghs reklam- och marknadsskola, Stockholm, 1969–1971, Hovedskous målarskola, Göteborg, 1977–1982
Representerad: Borås konstmuseum, Göteborgs konstmuseum, Västerås konstmuseum, Statens konstråd.
Stipendier: Tilldelades 2005 Bildkonstnärers 10-åriga arbetsstipendium, m.fl.
Offentliga uppdrag: Södra Älvsborgs sjukhus, Borås, Postterminalen, Borås, Viskastrandsgymnasiet, Borås, diptykmålning, betong, Angereds stadspark, skulptur, Angered.
Ett annat seende
Text: Magnus Haglund, författare och kulturskribent
Konsten tar olika vägar, den byter skepnad, går från en form till en annan. Det är en självklarhet att det är så konstnärlig utveckling äger rum, när nya förhållningssätt etableras och andra förståelser kommer till för hur bilder och objekt relaterar till sina omgivningar, men också till varandra. Konsten är ett språk, en serie formuleringar och påståenden, avgränsningar och utvidgningar av det som går att säga, framförallt det som går att säga på ett annat sätt, så att seendet och lyssnandet skärps.
Men dessa transformationer av själva konstförståelsen kan också gälla en enskild konstnärs olika faser. Ett bra exempel är Hans Gothlin som har varit verksam som konstnär i närmare 50 år. När han 2015 hade en stor retrospektiv utställning på Borås konstmuseum, under titeln Stoftkorn av svart, ingick verk från 1973 fram till då alldeles purfärska målningar och skulpturer. Utvecklingen från det tidiga 1970-tals fotorealistiska bilder, över kontemplationen och skärpan i det minimalistiska måleriet, till de skulpturala objekt som upptagit Gothlin under det senaste decenniet, visade på en fascinerande konsekvens i de frågor som rör själva seendet. Var börjar bilden, hur ramas den in, och vad betyder det som ligger utanför?
Tidslagringar har kommit att bli något av den röda tråden i konstnärskapet, hur olika tekniker och objekt kommenterar varandra över tid. De stickiga färgerna i målningarna av skrotbilar från mitten av 1970-talet, med rostiga ytor och hålrum som berättar om en industriell kultur på väg att rasa och bli till ruiner, återkommer 40 år senare i de järnytor och böjda ståltrådar som bildar nya former av skulpturala situationer. Olika saker bredvid varandra, med oceaner av tid emellan, och ändå uttryck för samma sorts närmanden till verkligheten. Ett kritiskt seende, ett intresse för det som förvandlas.
Relationen mellan tid och rum är inte bara en abstrakt frågeställning i Hans Gothlins fall, utan också något högst konkret. När en stålformation, bestående av serier av böjda cirklar, placeras framför eller alldeles intill en minimalistisk målning, bildas en ny konstellation där avgränsningarna mellan föremålen upplöses. Man ser något annat. Mellanrummen blir en del av själva skapandet. Rum på rum. Tid på tid.
Detta blev mycket tydligt på den utställning som Hans Gothlin hade på Göteborgs konstförening november-december 2019. De nya skulpturerna, sammanlagt elva stycken under den samlade titeln ”Utan titel i ett rum”, agerade som aktiva kommentarer till de strama målningar i vita och svarta nyanser som också visades i utställningsrummet. Det speciella som uppstod i dessa möten mellan olika ytor, mellan det rått skrovliga och det sublimt meditativa, handlade om tidens närvaro. Som i en diptyk bestående av två järnplattor, en kolsvart bredvid en gråmelerad, den senare med rader av borrade hål, 10×12 stycken. Här blev tidens processer synliga, perforeringarna, slitaget, åverkan.
Det som gör konstnärskapet så intressant är just hur det verkar över tid och inbegriper saker och ting som vi alla är omgivna av men ofta går förbi – flisor och sprickbildningar, brytningar mellan olika material, tomma ytor alldeles intill sådana som är sprängfyllda. Det uppstår en annan sorts minimalism när det ena hamnar bredvid det andra.
Utställningen arrangeras med stöd av
